En sån här kväll hålls det fotbollsträning på björkis, jag var där, Louise var där, Therese var där, Maria var där.

Vi tränade med folk födda 95. Jag måste säga att dom kör bra mycket hårdare än vad vi gör i vårat damlag. Det blir nog ett fint lag av dom senare. Själv får man skämmas.

Den första veckan har flytit på bra och istället för att åka hem går jag ner på stan, förvånad över att folk man känner är där.

Någon av dagarna nu i veckan tog det en och en halv timme för mig och en hög andra att komma från stora torget och ut från H&M. Det är nästan på gränsen till att bli släktträff på stan! Mig gör det inget, vi träffade många roliga människor och mindre roliga människor.

Här har ni också en sak att avundas; Louise har skvallrat om att min klass ska vara lediga alla fredagar hela period två, otroligt va?

För den som bara har en hammare

i verktygslådan ser varje

problem ut som en spik.

- Abraham Maslow

Bussen varje vardag går in till fyrisskolan, till ett samprogram, vi får se om tre år om det gick vägen. Jag tror det gör det.

Idag hade vi en hel dag med lekar, hårt liv, inte sant? Jag måste medge att det var roligt, dagen slutade runt halv två.

Kort sammanfattning tråkig att läsa, jag vet, men tänk då istället över ett visdomsord;

Ur aerodynamisk synvinkel borde

inte humlan kunna flyga, men

det vet inte humlan, så den

flyger vidare ändå.

- Mary Kay Ash

Så, för att tala om gårdagen var jag i Uppsala, för er som inte bor i närheten eller bara inte hade en aning så var det American Car Show som spökade runt husknuten.

Louise och jag åkte in på eftermiddagen och jag måste säga att jag vart förvånad, affärerna stängde fem, sen när stänger affärerna fem på en lördag?!

Vi åkte hem runt halv tio, Louise praktiskt taget sliter av mig vid henne busshållsplats (jag fick alltså äta där). Efter maten kom vi på att det kanske inte var så jävla klyftigt att åka hem, därför springer vi hem till mig (jag erkänner, kjol och sandaler var inte det varmaste). Efter tio minuters snabb ombytning, toabesök och diverse rusar vi upp till bussen. Väl vid busshållsplatsen stapplar det fram två stycken killar i tjugofemårs-åldern (från skogen?) med varsin grogg i handen. Dom verkar högst nöjda med att det står folk vid hållplatsen, och vad jag förstod av vad dom berättat så har dom tydligen vart hos en kompis och inte hittat tillbaka till hållplatsen, hur svårt kan det vara?

I Uppsala träffar vi på massa folk och lullar runt bland folkmassorna.

När vi suttit på bussen i fem minuter petar en kille mig på armen och börjar babbla om bröllop och när vi ska gifta oss och så vidare, och ja, han var påverkad. Som tur är bor han inte i Björklinge och jag tackade nej till hans frieri.

Vart ska världens människor ta vägen? Jag säger bara det.

Kärleken är en snöskoter som kör

i full fart över tundran och sedan

plötsligt välter, och drar med en

under sig.

På natten kommer isvesslor.

- Matt Groenig 

Sådär.

Nu sitter jag hemma själv medans min familj är på väg ut till Gräsö. Om jag får säga det själv tycker jag det är ganska skönt, det man slipper är just allt tjat om att man borde städa, sova och fixa.

Louise kom över, likaså Linnéa. Vi käkade pizza och runt midnatt gick vi till affären för att posta ett brev, det visar sig att postlådan fortfarande är bortplockad. Inte heller nere vid biblioteket finns en postlåda.

Vi träffade på några bekanta, Danne, Robert, Lindblom, Kreta och Erland i busshållskuren (Fel busshållsplats, så Lindblom missade näst sista bussen). Farbror blå höll till vid affären.

Det som stör mig lite är att det att nätterna blir mörkare och kallare, nästan vinter. Får sommaren verkligen ta slut på sommarlovet?

Idag finns plats för ett namn, Lars Winnerbäck.

Fyra biljetter till zinken, klockan 18.00

Maria, Gustav, Linnéa och jag kom inte till kön förrän runt tolv. Solen sken och jag ångrade mitt val av jeans, för varmt var det, men jag tänker inte klaga för senare kom den störtskur som lovats, och det visade sig att jeans inte var så dumt ändå.

Under hela dagen tror jag att femtio kronor spenderades på toalett! Det är onormalt men sant.

Efter fem timmar i kön utanför släpptes vi in på zinken. På lilla scenen spelar Miss Li, Emil Jensen och Cissi Nour & Maud till klockan åtta då Markus Krunegård spelar på stora scenen.

Efter nio timmars väntan och spöregn kommer det vi väntat på - Lars Winnerbäck.

I otroliga två timmar spelas alla underbara låtar. Den kvällen glöms aldrig, jag lovar.

Onsdagen spenderade jag i Gävle med familjen Persson. I Gävle hölls en gatufestival med uppträdanden, musik, marknad, tivoli, gaturesturanger.

Jag funderar fortfarande vartifrån man får tag på det antalet bajamajor som befann sig i Gävle.

När vi först kom dit hölls dansuppvisningar i alla åldrar, vi strosade omkring  lite bland affärer och stånd. Det var hålligång ändå in i natten, vi åkte hem vid midnatt.

Hemma gjorde jag en snabb visit i mitt hus med puss godnatt på mamma och diverse ihopplock av kläder för att åka vidare till Skuttunge.

Mycket rolig kväll måste jag säga, kanske åker igen nästa år, vem vet?

Morgonen efter kollade jag på Walk the line medans Daniel tömde ut vatten på en del ställen.

Klockan halv fem åkte jag hem för att senare bege mig ner på extra fotbollsträning bestående av endast fem personer, givande.

Vem tror ni kommer hem till mig lagom till två nya avsnitt av sex and the city om inte, jo det är sant, Maria!

Gott folk, vi ses på lördag på zinken!

I mina ögon är du fullkomlig.

Ibland tror jag bestämt att jag lever ett dubbelliv.

Just nu längtar jag tillbaka till allt som vart, men jag skulle inte spola tillbaka någonting för ett öre. Jag vet inte varför, det tål inte att tänkas på.

Jag antar att jag saknar uppmärksamheten och kärleken jag en gång fick, men det är nog tillfälle att släppa det nu och nöja sig med mindre.

Inga citroner är allför sura. Eller är dom?