Igår kom jag på mig själv igår med att längta till vår resa till ljuva Malta. Jag bjöd hem therese för att prova mina gamla kläder, nästan som att handla på myrorna, fast mer gratis förstås. Hon plockade ut lite hon tyckte borde kunna komma till användning.

Jag både vill och inte vill åka till Malta, för jag råkar veta att jag kanske inte kommer få se huset igen när vi återvänder hem. Mitt drömhus, borta. Onödiga tanke. Jag antar att jag vänjer mig vid att bo i stan så småningom. Det är just att jag växt upp i vårt gula, höga hus, alla minnen som finns. Ska vi bara packa ner våra minnen i flyttlådor och tro att de kommer verka lika levande i det nya huset? Ska jag vara extra ärlig så kommer jag sakna Björklinge också, alla människor i denna halvkonstiga miljö.

Men å andra sidan, det enda som hindrar mig från att besöka denna halvskumma by är om 888 skulle sluta gå, vilket jag betvivlar.

Jag har insett; ingenting är evigt, ingenting.

ja, sånt är livet nu

förlåt om jag är bitter och cynisk, men du vet hur det kan va

jag vill ha det som du

fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag

You said: well, never mind, we´re ugly but we have the music.

- Leonard Cohen