Jag kan idag stolt presentera att vår skoltidning har nått sin deadline. Resultatet blev svävande högt över mina förväntningar. Inte alls likt en gammal rutten skoltidning vars bäst-före-datum ser ut att gått ut för mer än 15 år sedan. Nej, tidningen är galant, i ordets fulla bemärkelse och kommer släppas på engelska i hopp om ett bättre betyg. Tidningen är häftig, klart värd att läsas. Synd är bara att tidningen inte kommer publiceras för allmännheten. Tidningen har alltså bara en funktion; det är ett tappert försök att försöka höja en del betyg. För min egen del känns detta hyffsat oviktigt.

För övrigt har jag kommit i underfund med att min tid här i livetminskas avsevärt när jag ringer min vän therese, den värsta pladder-hönan jag vet. Det vi pratar om kan beskrivas med två ord: totalt meningslöst. Ändå sitter jag alltid sådär, precis som nu, med telefonen tryckt mellan örat och therese i andra sidan luren.

Jag undrar hur mycket strålning jag fått in i min hjärna under hela min livstid? Vill jag veta? 

Ett beslut ska fattas: jag ska börja använda headset.

Jag är för snygg för att dö.

Vet ni en annan sak? Kanske inte lika värt att veta men; therese ignorerar mig för att kunna stryka sin bal-klänning. Två saker samtidigt, kanske inte hennes grej? "Jag suger på att stryka", det är det man hör, plus mutter. Hon är häftig på sätt och vis, hon kan säga 'hej' samt 'jag vet inte' på franska, jag fick ingen chans att glänsa med mina kunskaper där inte.

Nu återstår bara detta No-prov imorgon, sen kan alla knäppa upp knappen på byxorna och låta magarna hänga fram. Balen är också imorgon, vi får väl hoppas på något lyckat? Vi vet allihopa att det som alltid slutar nere vid badet, mig gör det inget. Jag är kapabel till bådadera.

Jag har sett framtiden

och den är precis som nuet,

fast längre.

- Dan Quisenberry

Vår omvärld är en konstig värld, utan dess like. Mina funderingar leder mig till hur okomplicerat livet var förr. Då bekymmer inte existerade och livet var en lek. jag avundas denna tid, men samtidigt skulle jag inte ge ett öre för att få göra om allt igen. Det känns som om en gång är tillräckligt. Nöjd och inget annat är det man ska vara med tiden som varit!

Tiden gör oss.

Lyckan skänker ingenting,

den bara lånar ut

- gammalt kinesiskt ordspråk

Igår kom jag på mig själv igår med att längta till vår resa till ljuva Malta. Jag bjöd hem therese för att prova mina gamla kläder, nästan som att handla på myrorna, fast mer gratis förstås. Hon plockade ut lite hon tyckte borde kunna komma till användning.

Jag både vill och inte vill åka till Malta, för jag råkar veta att jag kanske inte kommer få se huset igen när vi återvänder hem. Mitt drömhus, borta. Onödiga tanke. Jag antar att jag vänjer mig vid att bo i stan så småningom. Det är just att jag växt upp i vårt gula, höga hus, alla minnen som finns. Ska vi bara packa ner våra minnen i flyttlådor och tro att de kommer verka lika levande i det nya huset? Ska jag vara extra ärlig så kommer jag sakna Björklinge också, alla människor i denna halvkonstiga miljö.

Men å andra sidan, det enda som hindrar mig från att besöka denna halvskumma by är om 888 skulle sluta gå, vilket jag betvivlar.

Jag har insett; ingenting är evigt, ingenting.

ja, sånt är livet nu

förlåt om jag är bitter och cynisk, men du vet hur det kan va

jag vill ha det som du

fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag

You said: well, never mind, we´re ugly but we have the music.

- Leonard Cohen

Jag har känt en lättnad av att få vara hemma och städa istället för att ägna dessa timmar i skolan. Men nu när allt kom till kritan så blev det genast lite tyngre. Vårt hus är.. vad ska man säga?.. VÄLDIGT stökigt, fullt med saker ingen någonsin sett. Men mäklaren kommer idag så det är lika bra att jag rappar på.

Jag kanske hittar något av värde under allt bråte!

Och titta! Solen tittade fram från regnet!

Jag vill inte flytta.

Stackars han som aldrig gråter

fast han släpar på ett höghus

vad är det ingen ska få se

som ingen redan sett

och vart ska det där huset

Jag är på väg, eller jag ska vara på väg till fotbollsträning. Ändå har jag (tydligen) tid att sitta här.

Mina nya fotbollsskor får vänta ännu en vecka innan de får invigas.

Imorgon är det operation dagsverket. Pengarna går till skolor i Bolivia. De förtjänar pengarna, jag lovar att jag ska städa flitigt här hemma. Jag får ju ändå en nästan ledig dag och sovmorgon, det tackar man inte nej till!

Sen har vi detta so-arbete som ska in på fredag. Jag börja betvivla min egen förmåga att skriva. Det brukar sluta såhär, jag har en tendens att skjuta upp saker och ting, det är endast sanning och inget jag förnekar. Det får helt enkelt ägnas lite mer tid till uppsatser och dylikt såhär på sluttampen.

stackars hon som ville opp

men inte började från början

i Skara står en man

som låter henne trampa på

och skrapa ansiktet i gruset

Väder är en konstig sak, inte sant? Varför kan vi inte få välja?

Undra varför. 

När livet ger dig en sur citron,

så ska du säga: "Yes! Jag gillar citroner.

Vad har du mer att bjuda på?"

- Henry Rollins

Idag har jag gjort en storartad upptäckt. Människor är faktiskt inte mycket mer än just människor. Jag antar att det blev lite av en besvikelse, men på sätt och vis, jag kan inte klandra varken dem eller mig. Vi blir aldrig något annat.

Låt oss se fram emot vad som kommer och inte vända oss om och se vad som egentligen hände.

När man springer snabbare än ljuset,
svartnar det för ögonen.